Alla inlägg den 17 januari 2011
I lördags var hon hemma i Vånga och njöt av den skånska vintern i backen.
Skånetjejen slår skidvärlden med häpnad, i helgen skidade hon på hemmaplan efter triumfen i norska Oppdal för en vecka sedan. Tonårsstjärnan kommer från platta Skåne men tillhör ändå topp 15 i världsrankingen för sin åldergrupp.
– Många höjer på ögonbrynen när de får hör att hon kommer från Skånska, jag tror att detta var första gången som någon från Skåne vann en FIS-tävling, sa hennes pappa Anders Westman.
Skidtalangen har börjat vänja sig vi att många har svårt att få ihop ekvationen att komma från Skåne och ändå vara elitåkare.
– Ja, de undrar hur jag kan komma därifrån, säger Hanna Westman och skrattar.
I lördags mötte hon sin moderklubb Vångabacken och fick en gratulationsbukett med blommor. Många åkare hejade till för att ta en smygtitt på den nyutsprungna skidmaestron. Bladetsporten passade då på att prata med Westman om segrarna och framtiden.
– Det var väldigt roligt att vinna tävlingarna i Norge och målet är såklart att hela tiden bli bättre. Jag vill till världscupen och ännu längre. Det ska vara roligt men man måste också få vinna, för det är kul att vinna, sa Hanna Westman.
Dubbeltriumfen i Norge mot många toppåkare gav Westman smak för det goda livet i skidbacken, nu gäller det för henne att ta nästa steg och bli ännu bättre. I framtiden hägrar OS-drömmen, men 17-åringen har ingen tidsplan.
– Nej det har jag inte, det finns inget bestämt att jag ska vara med vid just ett speciellt OS, det känns bättre utan och man bara strävar ditåt, säger Hanna Westman.
Hon bor inte kvar hemma i Vånga, för över ett år sedan flyttade Westman till Värmländska Torsby för att gå på skidgymnasiet. Och där finns också hennes meriterade och namnkunniga tränare, en av dem är den kända svenskan Johan Waldner.
– Jag är väldigt nöjd med mina tränare, både Johan och dessutom har vi Helmut Grassl från Tyskland, de har åkt i världscupen i många år och har mycket att lära ut, säger Hanna.
Vissa är helt dumma i huvudet på planen, men snälla vid sidan av. Det är samma sak i ett showroom, men samtidigt gäller det att synas. Inte gömma sig, för då överlever man inte, säger Alexander Malmström, 24 år.
Sölvesborgskillen tillhörde MFF mellan 2001 och 2004. Det blev pojk- och juniorlandskamper, men inget genombrott på A-lagsnivå.
– Jag var uttagen som sjuttonde man i en allsvensk match, men eftersom det var mot Sundsvall borta fick jag inte hänga med.
Efter MFF-tiden har han representerat Mjällby i superettan. Sedan har det också blivit division I-spel med Kristianstad. Fotomodellkarriären beskriver han som en lycklig slump.
– Det började mer som ett skämt. Jag och min bästa tjejkompis satt och funderade lite. Då kom hon på att jag kunde bli modell. Därefter skickade vi lite bilder till agenturer i Milano och det var några som nappade, säger Alexander Malmström.
I bakgrunden hörs inte Kraftwerks slagdänga "The Model", utan det väldigt italienska ljudet av vespor som knattrar förbi.
Alexander Malmström är redan på plats i Milano.
– Jag jobbade sex veckor här förra året, för ett exklusivt italienskt klädmärke som har kostymer och sådant. Det var visningar i showrooms, där de lanserar sina nya kollektioner och dit uppköparna kommer.
Vi som har järnkoll på "Top Model" med Tyra Banks, vet att det krävs en hel del träning för att bli toppmodell. Alexander Malmström har emellertid en avspänd inställning till själva hantverket.
– Jag är faktiskt självlärd och har inte varit i branschen tidigare.
Har du någon nytta av din fotbollsbakgrund?
– Det är ganska likt. Konkurrensen är stor och det gäller att ha tur. Precis som inom fotbollen gäller det att vara på rätt plats vid rätt tillfälle.
Alexander Malmström vill inte gå in på löneläget, men medger att det är hyfsat betalt – och längre dagar.
– Förra året var det rätt hårt. Då jobbade jag sex dagar i veckan, från nio på morgonen till sex på kvällen.
38–22 i en het och nervig ödesmatch i ett VM. 23–8 sista 30 minuterna. Mot Slovakien som är ett världslag. Magiskt!
Det var länge sen jag såg ett svenskt landslag prestera en liknande urladdning. Man får gå tillbaka till 1994 då Bengan Boys lekte hem historiens första EM genom att köra över Ryssland med osannolika 34–21.
Nu som då så sprang vi sönder motståndet med hjälp av bra målvaktsspel, tätt försvarsspel och så blixtsnabba kontringar på det. Svensk handboll när den är som bäst.
Fullträffen mot Slovakien var just inget annat än en fullträff. Det finns inget att anmärka på. Insatsen i andra halvlek var sagolik, klockren. Men jag tror samtidigt inte spelarna överträffade sig själva. När det stämmer så är laget så här bra. Skillnaden den här gången var att dipparna uteblev.
Jag är övertygad om att segern kommer att få stor betydelse. Trycket på axlarna lättar. Självförtreoendet tar över.
Vi har ett mycket bra landslag. Ett väl sammansatt lag. Alla typer finns – och det finns dessutom två av varje.
När Mattias Andersson inte fick tag i bollarna så skickades Johan Sjöstrand in vid underläge 8–9. Där och då vände matchen. Barcelonamålvakten noterades för en räddningsprocent på 57.
Själv hyllade Sjöstrand försvaret...och visst, det var defensivspel i absolut världsklass. Magnus Jernemyr och Tobias Karlsson vann fighten mot de slovakiska jättarna och visade att vi fortfarande har ett försvar i det här landet.
Dalibor Doder och Jonas Larholm fick snurr på anfallsspelet med hjälp av snabba fötter, listiga kombinationer och luriga skott.
I Oscar Carlén, Kim Andersson och Kim Ekdahl du Rietz har vi tre skyttar som på egen hand kan avgöra matcher.
De har just lärt känna varandra och är klädda i varma vinterkläder och praktiska skor.
Det är nödvändigt om man ska pulsa runt i snön utanför Wanås. Hela konstparken är täckt av ett tjockt snötäcke.
Fredrik Söderberg har med sig en kamera. Han tar bilder av träd. Husgavlar. Grenar.
Ska han göra en bok ska den kännas autentisk. Man ska känna igen eken, även om den kanske inte uppför sig helt som en ek brukar göra.
I Fredrik Söderbergs huvud har träden redan börjat leva och slottet har fått ben. Lite psykedeliskt, säger han, som en tripp.
Solen skiner. Astrid Trotzig, som brukar kalla sig "en dyster författare som skriver om ensamma människor", är långt ifrån dyster.
Hon är på bubblande gott humör och har svårt att hålla sig allvarlig. Hon tittar in bland buskarna. Här skulle någon kunna krypa in.
Författaren är inte särskilt lång. Det är bra, säger hon, för hon ser parken nästan från ett barns perspektiv.
Det är verksamhetschefen Elisabeth Millqvist som har fört de två konstnärliga själarna samman. Uppdraget är mycket enkelt: Skapa en barnbok som utspelar sig på Wanås. Huvudpersonen ska heta Sam.
Men så värst enkelt är det förstås inte. Både konstnärer och författare är vana vid att arbeta på i sin egen takt. I fred för omvärlden.
Inte heller är Astrid Trotzig och Fredrik Söderberg någon självklar matchning. Ingen av dem har tidigare skrivit eller illustrerat något för barn. Den röda tråden mellan deras konstnärskap är långt i från uppenbar.
Astrid Trotzigs första tanke var att kombinationen var "märklig".
Men ganska snabbt började hon få idéer. Hon tänkte på Fredrik Söderbergs speciella färgskala, hans förkärlek för gammaldags toner.
Dessutom använder konstnären ord som ornamentik. Bara en sådan sak sätter fart på kreativiteten.
Både Elisabeth Millqvist och de två konstnärerna tror att det kommer att uppstå något helt nytt när Astrid Trotzigs texter möter Fredrik Söderbergs konst.
Det betyder mycket för konfirmander och unga att ha en förebild. Prästen kan prata hur mycket som helst, men det är först när de ser att det går att leva ett kristet liv som ung som de uppmuntras att ta efter, menar, Daniel Larsson som är ledare för den kristna kommuniteten i Broby prästgård.
I dag bor där nio ungdomar, mestadels svenskar men också volontärer från andra länder.
Theresa Schönher som är den yngsta i kollektivet kommer från Tyskland. Hon sökte sig till Sverige och prästgården i Broby efter att tidigare har varit på semester i landet.
– Främst för alla trevliga människor men också landskapet och naturen.
På dagarna lär hon sig svenska och på kvällar och ibland helger jobbar hon som frivilligarbetare i kyrkans ungdomsverksamhet.
– Vi jobbar tre och tre, berättar Emma Thuresson som är från Broby.
Hon blev nyfiken på kollektivet genom sin bror som var en av de första som inkvarterade sig i prästgården när projektet startade för snart tre år sedan.
Idén om att göra prästgården till en kristen kommunitet kom från kontraktsprosten Anders O Johansson och man sökte och fick pengar till verksamheten hos Svenska kyrkan på riksplanet. Men också de fyra församlingarna som är med i projektet, Östra Broby, Osby, Knislinge och Glimåkra församlingar har skjutit till medel.
– I dag bär sig projektet enbart med det församlingarna skjuter till, berättar Daniel Larsson.
För pengarna får församlingarna tillbaka ungdomsarbete, ett frivilligt arbete som ska omfatta 25 procent.
Förutom att de som bor i kollektivet hjälper till ute i församlingarna har ungdomarna som deltar i konfirmandgrupperna möjlighet att besöka prästgården, oftast på fredagar och lördagar.
– Det fungerar som en ungdomsgård, berättar Daniel Larsson.
– Man pratar och fikar.
De som bor i prästgården betalar själv hyra, den är baserad på inkomst.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 | 18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
|||
31 |
|||||||||
|